Tänk att hon blev utdömd..
Nästan varje dag tänker jag på dagen då jag och mamma var på klinken, vår veterinär stod framför oss och grät och sa att det inte fanns något mer att göra. Hösten 2014. Då hade vi varit på kliniken fram och tillbaka i ett år. Nobless hade nämligen haft en "fissla" i hoven. En slags hård kula som hon fick sövas för och dom skar upp hela hoven (upp till 4mm från kronranden). Då bodde hon på klinken i ca 2 veckor och sedan stod hon med gips länge. I perioder var vi uppe varje vecka med henne. Vi har vart där innan öppning, efter stängning, över 8h m.m. Det var läkningen med hoven som var problemet då hon ena gången var bra, andra hade ont osv. Sedan började bakbenet visas på böjprov (antagligen då hon avbelastat sin skadade framhov under ett år).
Under sensommaren 2014 hade vi ute en kiropraktor som sa till mig att det inte var något konstigt med henne.. hon var inte halt men jag kände att hon inte var helt fräsch. Men när min veterinär sa att det var slut (vi fick papper på att ta bort henne).. så sa hon också till mig att gå ut o busa med henne i skogen det sista.. Jag gjorde det och efter att ha stått i liten hage i ett år lät jag henne nu galoppera ute och sträcka på sig. Jag red ganska kravlöst och endast ute på raka spär. Hör och häpna, det hjälpte. Hon är frisk och kry sedan länge tillbaka nu. Jag har gjort 5 klubbstarter sen hon blev utdömd (2 hoppning, 3 dressyr) och fått rosett på alla starter. Jag är så himla tacksam att jag litade på min magkänsla. Att jag sa till mamma "vänta med att beställa avlivningstid tills jag känner att hon haltar". Och jag är helt säker på att det var stelhet dom sista månaderna, att bara stå i sjukhage och promeneras/ridas extremt försiktigt på raka spår.
Min fina tjej, man ska lita på sin magkänsla! <3
