Döm inte efter en bild..

Publicerat: 2016-03-20 | 18:10:00
Jag har fått ett par kommentarer om att jag bara äter "dietmat" och inga kolhydrater. Jag behöver egenetligen itte ens stå för svars för dessa kommentarer. Men jag vill bara säga att jag äter det jag tycker är gott (och så jag får i mig tillräckligt med kalorier). Vissa måltider är det väldigt lite kolhydrater (förutom alla grönsaker). Vissa måltider är det klyftpotatis, bröd eller liknande. Jag är mer och mer frisk i mitt ätande, jag äter det jag tycker är gott men ser till att kroppen får i sig det den behöver. Igår åt jag exempelvis lax med quinoa till lunch och sushi till middag. Bara för att man inte visar allt man äter behöver det inte betyda att man aldrig äter det. Kom ihåg det! :) Det var länge sedan jag mådde så bra som jag gör nu, jag äter betydligt mer än snitt kvinnan (uppskattar fortfarande kalorier) men jag har slutat väga mig själv och min mat. Jag är friare än på riktigt länge!
 
 
 
 
Ingen kopiering från min blogg är tillåten!

5 anledningar att välja ett friskare liv

Publicerat: 2016-03-10 | 14:30:00
* Din kropp behöver näring, liksom alla kroppar. Bara alla organ kräver mycket mat. Jag kan lova er att hjärtsvikt, yrsel och svimmningar inte är att leka med. Det säger jag utifrån egna erfarenheter.
 
* Att vara inlagd, ligga på sjukhus och se ens vänner och familj resa, plugga och leva livet. Det får en att inse att med en ätstörning lever man inte livet.
 
* För attkunna följa sina drömmar och göra det man älskar. 
 
* Mat är faktiskt himla gott. 
 
* Alla människor är värda att älska sig själv. Att hela tiden hitta fel på sin kropp matar hjärnspökena och ökar ångesten. Vilken människa vill kunna leva sitt liv med ångestdämpande?
 

Jag är så otroligt glad att jag kommit så långt idag som jag gjort. Idag är jag genuint lycklig och mår bra. Från att ha konstant ångest och kunna stå i evigheter och hata min kropp har jag idag accepterat den. Om några veckor blir jag utskriven/friskskriven. Då är jag säker på att jag kommer ta det sista steget och verkligen bli fri. Man blir inte fri genom att knäppa på fingrarna eller inte utmana sig. Det är en resa med blod, svett och tårar men det är så värt det. För livet som frisk är så jäkla mycket bättre än livet som sjuk.
 
 
Ingen kopiering från min blogg är tillåten!

Datum bokat

Publicerat: 2016-03-03 | 17:29:00
Jag är så glad. under gårdagens psykologsamtal bokade vi ett utskrivningdatum på östra - nämligen 31 mars. Jag är himla taggad. Absolut, jag har fortfarande endel starka tankar, men jag kan hantera dom och gå emot dom. Jag blir längre inte triggad av ätstörda människor eller när folk på jobbet snackar dieter m.m. Alla människor är olika och jag har insett att min kropp (liksom alla kroppar) behöver näring. Alla är unika och har olika behov och förutsättningar. Jag har livsglädje och har så mycket grejer att se fram emot i framtiden.
Jag är motiverad, förväntansfull och taggad på livet igen. Äntligen, som jag längtat!
 
I´m getting free
Ingen kopiering från min blogg är tillåten!

Slängt bort måtten

Publicerat: 2016-02-22 | 14:36:00
I torsdags när jag var på östra kom vi fram till att jag efter det besöket (vilket jag givetvis har hållt) inte får väga eller mäta någon mat mer. Jag räknar fortfarande kalorier, det är sjukt svårt att få bort efter en lång tid. Men nu är det ungefärligt. Vilket är så himla skönt och ett stort kliv för mig och jag känner mig så mycket friare. Under en period nu har jag inte vägt bär/grönsaker osv. men ändå mina frukostar/kvällsmats samt vägt protein o kolhydrater. Jag kände att nu är det på tiden att släppa det helt. Vi pratade dessutom om att jag ville sluta väga mig helt. A skulle höra med min andra behandlare men om jag fortsätter äta bra så får jag nog det. Det är siffrorna som triggar mig och jag vet att nu när jag inte väger/mäter mat blir jag friare. Slipper jag dessutom väga mig är jag dessutom säker på att mina ätstörda tankar kommer försvinna mer och mer. Jag har under hösten/vintern vågat lita mer och mer på min kropp. Jag vet att jag inte rusar upp i vikt utan är ganska still. Jag har alltid varit underviktig hur mycket jag ätit, det är min kroppstyp. Jag kan faktiskt vara nöjd över min kropp idag. Visst, jag behöver gå upp lite mer. Men jag är väldigt säker på att om jag släpper mått och vikter och äter mer kommer de i sådanafall ske naturligt. Dessutom slipper jag ångesten av att se siffrorna öka, för något kilo på min långa kropp syns inte. A sa att det är galet hur långt mentalt jag har kommit på ett år, sen jag skrevs ut. Att jag är som en annan människa och det är så sant. Idag mår jag så galet mycket bättre.
 
 
Ingen kopiering från min blogg är tillåten!

Svar på kommenter

Publicerat: 2016-02-20 | 17:47:00
Jag måste ju tyvärr erkänna att jag trodde att det innebar att man nästan inte åt något/ alls om man led av anorexi... Känner mig lite dum hehe men det tyder ju verkligen på hur lite jag kan om ämnet! Tycker det är fantastiskt hur du har valt att öppna upp dig och dela med dig om vad du har och går igenom nu!! Hjälpsamt på så många olika plan.... 

Men med tanke på min lilla ögonöppnnare att man visst äter men väldigt strängt, du nämner en del om fearfoods som du inte åt, men vad åt du då? För mig som inte kan så mycket om ämnet som sagt så undrar jag VAD och HUR mycket du åt..?
 
 
Fick denna kommentaren nyligen och tänkte att jag kunde besvara den i ett inlägg.
Först och främst tack för det positiva, det är mina förhoppningar med dessa fördjupande inlägg att öka förståelsen för människor, för som du säger så tror många att anorekiter inte äter över huvudtaget, vilket i 99% av fallen inte stämmer. När jag var som sjukast åt jag ungefär 1300kcal om dagen har jag för mig, vilket är på tok för lite. Att lägga till att jag tränade minst 3h om dagen också samt att jag är 183cm lång och har en väldigt bra förbränning gör det att jag tappade i vikt hela tiden på det innehållet. Mina fearfoods har framförallt varit kolhydrater och fett. Oftast åt jag torsk/quorn/kyckling tillsammans med lite grönsaker. Aldrig någon sås och i princip aldrig kolhydrater. Den enda kolhydrat mina föräldrar kunde tvinga i mig var kokt potatis och då var det aldrig mer än en jag åt. Verums vaniljyoghurt åt jag mycket också (för den hade lägst kaloriinehåll, suuuck) med lite fibercornflakes och bär. Och qeustbars. Jag har trängt bort/minns inte det mesta från den tiden just för att jag mådde så himla dåligt. När jag var som sjukast åt jag ändå 7 mål om dagen (order från sjukhuset) men väldigt små mål som ni kanske förstår med tanke på kalorimängden. 

Det är viktigt att komma ihåg att man måste äta från alla delar i kostcirkeln. Dessutom får man inte glömma av att hjärnan blir helt knäpp när den får för lite näring. Jag minns hur mycket jag satt och försökte övertala läkarna att det "inte var så allvarligt" för jag åt ju många gånger per dag. Men jag kan säga att det är många läkare och behandlare som talade om att jag var i svältläge då och inte kunde förstå. Nu förstår jag. Hur galet sjuk jag var. Jag åt inte ens tillräckligt för att täcka kroppens egna förbränning (för att alla organ ska fungera), inte konstigt jag hade hjärtsvikt och all möjlig skit.
 
Hoppas det var svar på din fråga, kram!
Ingen kopiering från min blogg är tillåten!

Övervinn dina rädslor

Publicerat: 2016-02-14 | 14:22:00
Jag har hela mina uppväxt varit extremt mörkrädd. Då menar jag att jag sprungit i panik från busshållplatsen som tar 30sek och måste låsa bilen när jag kör, tittar bak konstant och blir superstressad. Nu under 2016 har jag dock lagt in två vardagspromenader i veckan för Nobless, för att få komma ut i skogen, inte gå lika hårt (hon behöver upp lite i vikt) samt att spara lite tid. Eftersom det är kolmörkt ute på ridslingorna utan lampor har det bara varit att ta tjuren i hornen. Min räddning har varit podcasts. Från början gick jag bara på ridvägarna (dock i skogen utan att se mer än 1m framför mig). Nu har jag gjort det flera gånger i veckan, då Nobless även varit skadad nu det senaste har jag gått varje dag. Jag övertalar mig hela tiden att det är på landet jag är och bara hästmänniskor o jägare i skogarna. Men det senaste har jag faktiskt vågat gå från vårt torg, 2km i en betydligt läskigare miljö. Det handlar om att träna på det. Lyssnar jag på podcast känner jag mig inte ensam och så får jag inte hålla på att titta bak osv. Jag är fortfarande rädd, men jag trycker undan tankarna. På samma sak gäller det att hitta sina knep för ätsörningen. Något som distraherar än så man står ut i det läskiga. Ju mer gånger man gör det, desto mindre läskigt blir sakerna.
Ingen kopiering från min blogg är tillåten!

Släppa vikthetsen

Publicerat: 2016-02-12 | 10:08:00
Jag har insett att ju mer sällan jag väger mig, desto mer släpper vikt och sifferångesten vilket är fantastiskt skönt. När jag var som sjukast vägde jag mig flera gånger om dagen och om det skiljde något hekto mellan gångerna fick jag ren panik. Mellan mina vägningar på sjukhuset är det förtillfället 3 veckor, vilket gör att ångesten är mycket mindre. Dessutom vet jag ju att min vikt är väldigt stabilt, det kan skilja några hekton mellan vägningarna men det är ju helt normalt att vikten varierar lite pga vätska och allt möjligt. För mig känns det verkligen som ett friskhetstecken för en av de viktigaste sakerna för mig är att just släppa siffrorna. Jag känner verkligen att jag accepterar min kropp lite mer för varje dag. Det tror jag beror på att jag inte ställer mig på den himla metallplattan var eviga dag. 
 
 
Ingen kopiering från min blogg är tillåten!

Be proud of your body

Publicerat: 2016-02-01 | 14:44:00
I fredags när jag vaknade upp kände jag verkligen "fuck kroppskomplex". Nu ska jag skita i det, jag vet att jag är smal, så varför ska jag skämmas för det känns som jag är fet? Det är bara en dum jäkla känsla. Under 2015 tror jag att jag hade jeans på mig en gång i allmänheten, jag är en kjol/klänningsmänniska men jeans ger mig ångest. Så jag tog på mig ett par jeans, stundtals hade jag absolut ångest, men jag överlevde och mestadels kändes det faktiskt rätt bra. 
 
 
//Jeans*Fornarnia//Skor*Primeboots//Skärp*KarenMillen//Halsduk*Acne//Blus*Åhlens//
Ingen kopiering från min blogg är tillåten!

Ett år sedan..

Publicerat: 2016-01-31 | 10:10:00
Idag är det den 31 januari 2016. För exakt ett år sedan skrevs jag ut efter 12 veckors slutenvårds inläggning för anorexi. Det var plågsamma månader och jag tror aldrig jag gråtit så mycket, men det blev också räddningen. Med daglig hjärtsvikt, yrsel, låg puls och blodtryck, leveravvilkeser och ångest var inläggning ett måste. Trots att jag aldrig själv såg mig som "tillräckligt sjuk". När jag skrevs ut var jag fortfarande väldigt sjuk psyiskt och jag gick ganska snart in i ett återfall (dock inte lika illa). Jag brottas fortfarande dagligen av mina hjärnspöken och maten är fortfarande en kamp varje dag. Men jag har kommit långt psyiskt och fysiskt och idag vet jag att min kropp behöver näring och jag ger den det. Att spendera flera månader av sitt tjugoåriga liv på sjukhus när vänner festar, reser och pluggar är jobbigt.
Idag vet jag att vill jag uppnå mina mål finns det bara en väg. Och den är inte tillbaka!
 
 
Ingen kopiering från min blogg är tillåten!

Fiskburgare

Publicerat: 2016-01-27 | 14:43:00
I söndags gjorde vi fiskburgare efter ett recept min pappa googlat fram som han tyckte lät gott. Det var en av dessa fina morotsbitar som fick mig att spendera hela kvällen på akuten.. kul. Burgarna var iallafall lätta att laga, vi bara mixade torsk, ägg, citron, persilja, vitpeppar och salt. Mamma blandade ut dem och körde dem i ugnen. Till det la vi de på surdegsbröd som vi rostat i ugnen med vitlök. Det var iallafall ganska så gott, kunde varit mer smak i burgarna. En utmaning var att jag varken vägde burgarna eller brödet. Annars väger jag alltid protein och kolhydratkällan men inte grönsaker/sås/dricka. Jag tog också den burgaren som såg ut att vara mest medel, inte den minsta och inte den största. Helt normalt med andra ord. 
 
 
 
Dom ser totalt vidriga ut här haha.
 
 
 
Ingen kopiering från min blogg är tillåten!

Dumma hjärnspöke..

Publicerat: 2016-01-18 | 14:24:00
Något som jag tycker är oerhört jobbigt, men som jag tränar på varje dag på jobbet, är att äta när andra människor ser. Jag skäms likssm att min kropp behöver mat. Nu äter jag dessutom bra portioner och ofta. Mina hjärnspöken får mig att känna skam för att jag äter. Många på jobbet vet om att jag legat på sjukhus för anorexi. Det som är så jobbigt är att eftersom många har sån okunskap om ätstörningar känns det att alla tycker jag är frisk för att jag äter bra. När jag var yngre var jag väldigt smal naturligt, då minns jag hur jag älskade att visa folk att jag kunde äta mycket utan att gå upp i vikt haha. Livet ändras, tankarna ändras. Jag vet att det är väldigt vanligt att anorektiker just känner skam för att dom äter. Vilket är helt galet. Alla människor behöver mat. Jag har iallafall turen att omge mig av både kollegor, familj, vänner och stallkompisar som äter bra så jag tror att tids nog kommer detta försvinner. To beat it you have to eat it!
 
 
 
 
Ingen kopiering från min blogg är tillåten!

Symptom från anorexi

Publicerat: 2016-01-16 | 09:59:00
Mycket av mina symptom som kom när jag åt allt sämre och blev allt mer långviktig (så som lågt blodtryck och puls, hjärtklappningar, leveravikelser, ingen mens, lagunohår, yrsel, svimmningar, blåmärken osv..) blir mer och mer avlägset varje dag eftersom jag nu äter regelbundet och bra. Jag måste dock fortfarande äta kalktillskott då jag med allra största sannolikhet lider av benskörhet. Något som också har blivit en följt av anorexin är mina tänder. Jag får nämligen fruktansvärd beläggning och tandsten. Ingen vet riktigt varför men troligtvis beror det på någon näringsbrist som jag fick för ett drygt år sedan och som sedan gjort något med munbakterierna.. 
Igår var jag hos tandläkaren igen, skäms nästan över att visa upp före bilden, då var jag ändå och fixade dom i juli. Så på mindre en ett halvår (med daglig flour och tandtråd) blir dom ändå kaos. Tandläkarna ville först inte boka ny tid när jag hade varit där så nyligen men när jag sa att jag hade komplikationer p.g.a. anorexi gick det himla fort att få en tid.. Dessutom ska jag tillbaka på tisdag och sedan en gång till. 
 
Jag kan checka av de allra flesta punkterna här faktiskt, dock ingenting på proteinbrist då det är det jag ätit allra mest av.
 
 
Resultatet blev bra iallafall.
 
Ingen kopiering från min blogg är tillåten!

Gårdagens läkarbesök

Publicerat: 2016-01-15 | 09:24:00
Igår var jag på östra igen. Jag är ju där varje vecka, varannan har jag samtal med min psykolog och varannan vägning och kostsnack. Min sjuksköterska har varit på semester typ 5 veckor så hade inte träffat henne på länge, hade heller inte vägt mig på 2,5 vecka. Vågen var 3hg upp haha, samma visa varje gång. Några hekton upp, några ner. Trots att jag äter fullt normalt har vikten stannat upp i princip. Jag väger på hektot samma som jag gjorde för ett par månader sedan liksom. Mitt bmi är fortfarande "anorektiskt" (inte alls mycket dock) men då jag faktiskt fick tillbaka min mens förra månaden beslutade vi att vi nu inte ska höja kaloriintaget mer då jag redan nu äter mer än snittkvinnan och att vikten är stabil. Vi ska istället fokusera på att jag ska utmana mig och äta mat jag har svårare för. Det känns jättebra iallafall och jag är så glad att jag har ett team som inte bara fokuserar på siffror utan individen och hur man mår också. Med andra ord var det en glad Malin som åkte till stallet igår :)
 
 
Hösten 2014, innan jag las in, man ser i ansiktet hur livlös jag såg ut och hur dåligt jag mådde. Jag är så glad att jag kommit mycket längre både psykiskt och fysiskt idag!
Ingen kopiering från min blogg är tillåten!

Halvfabrikat

Publicerat: 2016-01-14 | 09:32:00
Något jag vet många anoretiker har problem med är halvfabrikat. Det målas hela tiden ut i media att det inte ä nyttigt för våra kroppar. Abslolut, mat lagad från grunden är givetvis bäst. Middagarna äter jag alltid tillsammans med mina föräldrar (om jag är hemma då vill säga) och då lagar vi nästan alltid mat från grunden vilket både är väldigt bra och gott. Men jag tror att det är viktigt att man inte är rädd för halvfabrikat, därför äter jag ofta vegetariska sådana som lunch. Dels för att det är gott och sedan är det väldigt smidigt då jag till lunchen bara äter själv och har ofta ont om tid. Jag tror att om man äter det max ett mål om dagen, med fräscha grönsaker och annat bra tar kroppen ingen som helst skada. Balans är nyckeln. Att däremot köpa en hel färdigrätt (undantag soppor) från frysdisken är något jag inte skulle göra. Då är ju varken kolhydratkällan, såsen eller grönsakerna färska vilket gör att näring försvinner. Det är min åsikt i ämnet iallafall och jag rekommenderar Hälsans Kök om ni vill ha goda, vegetariska och bra halvfabrikat.
 
 
Hälsans Köks Sojanuggets, muuums!
Ingen kopiering från min blogg är tillåten!

Köttfärsbiffar

Publicerat: 2016-01-08 | 10:05:00
Köttfärs är något jag har extremt svårt att äta faktiskt och äter det väldigt sällan. Jag gillar heller inte hemmagjord köttfärssås, och tycker tacos är godare med kyckling så därför är det ytterliggare en anledning varför jag inte äter det. Men köttfärsbiffar tycker jag är gott så igår gjorde mamma några som jag åt med klyftpotatis (åt mer än vad bilden visar, men det fick inte plats i mitt mönster haha). Min behandlare gav mig en utmaningslapp där man skulle skatta ångesten före man ätit grejen och efter. Jag hade mindre ångest efter än före, vilket var väldigt skönt och ytterliggare ett bevis på att det är min hjärna som gör en större deal utav saken en vad den är.
Eat it and beat it!
 
 
Ingen kopiering från min blogg är tillåten!