Att vara öppen med sin ätstörning
Jag har valt att vara väldigt öppen med min anorexi. Skrivit ut det på både min blogg och instagram m.m. Varför jag valde att börja göra det var väl först och främst för min pappa fick lite frågor på jobbet hur jag mådde eftersom folk såg att jag tappade i vikt. När jag sedan fick ridförbud när mitt hjärta var för dåligt var jag "ju tvungen" att berätta det i stallet då jag vanligtvis red varje dag och sedan helt plötsligt så skulle en kompis samt min mamma rida min häst.
Att jag har varit öppen med det har gett väldigt positiv respons. Dels så vågar många fråga hur jag mår och hur anorexi fungerar osv. vilket jag tycker leder till att människor i min omgivning får mer förståelse för sjukdomen och mig. Dessutom får jag ofta höra att många tycker att det är starkt gjort av mig och väldigt "bra" att jag är öppen med det. Det gör också att om folk har frågor/tankar så kommer dom till mig med det istället för att tissla och tassla bakom min rygg (i många fall åtminstone). Men den största fördelen av att vara öppen tycker jag är att folk vet om hur min situation är. Om jag är med människor där dom äter/jag ska äta. Kan dom förstå varför jag inte äter vissa saker, petar osv. utan att kommentera eller ifråga sätta.
Jag har verkligen märkt hur mycket härliga vänner, kollegor och stallkompisar m.m. jag har runt mig som stöttar mig. Det märker jag så himla tydligt eftersom jag har vart så öppen med det. Anorexin är en del av mitt liv för tillfället, och den har ändrat mig både psykiskt och fysiskt. Det är en del som jag alltid kommer bära med mig, i mitt bagage. Jag ska bli frisk, och jag kommer bli så frisk att jag kommer kunna leva normalt. Men sjukdomen tar tid och kraft utav mig, och mina närstående. Den har gjort det i ett tag och kommer göra ett tag framöver. För det går inte att bli av med en ätstörning på en vecka eller två. Det är en längre process. Fastän det kan vara jobbigt och "pinsamt" att berätta om att man har en ätstörning så är det något som har skett. Jag kan inte hjälpa att jag blev sjuk och jag kan inte ändra min historia. Allas liv är unika och anorexi är förtillfället endel av mitt liv. Varför skämmas över sitt förflutna? Är det inte så man vill att det ska vara får man göra sin framtid till det man vill. The sky is the limit!