Det där med metabolismen..
Min metabolism (ungefär ämnesomsättning/förbränning) är något jag och min behandlare/sjuksköterska Annika pratar om varje vecka typ. Jag har alltid haft väldigt bra förbränning, kunnat äta vad jag vill utan att gå upp någonting (under högstadiet vägde jag ju mig hos skolsköterskan varje månad för att jag var så underviktig naturligt). Dessutom är ju jag 183cm vilket gör att bara min basala omsättning är högre än snittet. När jag sedan blev sjuk i anorexi "stängdes ju förbränningen av lite", när man minskar intaget så gör kroppen allt för att hjärtat ska orka slå. Nu äter jag normalt kalorimässigt (flera hundra mer än snitt för en kvinna) och ändå ökar jag inte i vikt. Eftersom jag fortfarande räknar kalorier har jag koll på det hela. Om jag ligger på samma kalorimängd i flera veckor ökar min förbränning och jag tappar i vikt, då ökar jag kalorimängden ytterliggare. Då går jag upp några hekton och sedan när jag legat på den mängden kalorier i några veckor tappar jag de små hektona och "börjar om på noll igen". Vilket gör att jag hela tiden ökar kalorimängden men kommer inget viktmässigt typ.
När jag låg inne var det lite liknande. Inte i början då jag gick upp rätt mycket. Men då var kroppen heller inte van vid mycket mat och dessutom drack jag 3 näringsdrycker om dagen utöver maten samt att jag inte fick röra mig något. I slutet av slutenvården stod jag still i flera veckor trots näringsdryck, då var min kropp igång. Denna gången, i öppenvården, ökar jag mitt matintag successivt. Lite i taget vilket gör att jag hänger med mentalt och mår mycket bättre. Det gör också att min kropp hinner hänga med med förbränningen hela tiden och i slutändan kommer det troligtvis leda till att jag kommer kunna äta mycket mycket mer än snittet utan att gå upp i vikt alls. Mycket tack vare min längd. Det tycker jag är bra, det som för tillfället känns lite jobbigt dock är för att jag verkligen kämpar med maten och när jag kommer lite framåt backar vikten helt plötsligt igen. Fastän jag sköter mig till hundra och gör det jag ska. Det gör att det känns som jag står i lera och trampar. Men överlag är jag väldigt tacksam över att min kropp har så bra förbränning.
#livetmedanorexi