Detta sjuka samhälle..
Igårkväll gick jag in på Kissies blogg. Brukar främst läsa den för att jag tycker det är så ironiskt hur hon provocerar och hur många vrickade människor det dinns som kommenterar. Men igår skrev hon faktiskt ett riktigt bra inlägg, läs det här.
Om dagens samhällsideal med träningsfixeringen. Jag kan inget annat än att hålla med.
* För det första så har det blivit någon sådan extrem träningshysteri på sociala medier så det inte är sant. Det är det som jag tror gör att de flesta hamnar i just ät/träningsproblem. Jag vill bara börja med att pointera att givetvis är träning och en sund hälsa viktigt. Men i rätt mängd. Nu ska alla exempelvis äta proteinprodukter som om dom vore elitidrottare. Jag ska inte neka det, hemma hos oss har vi både en stor burk proteinpulver och bars i skåpen. Det är inget jag äter alls för tillfället, men när min bror bodde hemma var det mer. Han gymmade varje dag (försäsongen inför sin collage säsong som var stirkt) men både innan och efter träning drack han proteindrycker. TIll frukost var det en burk kvarg osv. Jag menar, vad hände med att bara äta och träna rimligt utan massa kosttillskott som gör att man ska se ut som man ska se ut som om man ska tävla fitness? Vill bara påpeka att min bror dock höll det på en rimlig nivå och inte alls gick för långt. Jag klandrar definitivt inte min bror utan det är dagens samhälle som gör att man ska gymma så himla mycket och äta enligt strikta regler och hälla i sig mängder med pulver varje dag. Samtidigt som man givetvis uppdaterar instagram med hashtagen #aldrigvila och #fitness. Jag har börjat se det här med andra ögon sen jag fick anorexia..
* Alexandra jämförde i sitt blogginlägg "fitness" (ortodoxi) och anorexia. Vissa av hennes läsare gick bananas och sa att nej, det handlar om en livsstil och det går inte att jämföra då man är sjuk om man ahr anorexia. Om man tränar 3-4 dagar/vecka för att hålla igång och för att det är kul. Då ser jag inga som helst problem. Det är så det ska vara, då är det sunt. Att banta är heller ingen sjukdom. Tills det går för långt. Då förstår jag fullkomligt Alexandras inlägg. Många får ångest när de inte gymmar. Bara för att man äter mycket mat som man gör om man sysslar med "fitness" betyder det inte att det inte är ett problem. Har man stenkoll på vad man äter och bara äter enformigt och proteinmat, då är det påväg i fel riktning. Jag följer flera instagrams med tjejer som är i sin tillfriskningsfas från anorexia. Några påstår sig till och med vara "friska". Det som är gemensamt med dessa är att de äter mycket, dock mest nyttig mat, men de gymmar jättemycket och alla frukostar/mellanmål osv består av olika proteinfluffs osv. Visst de påstår att de inte längre räknar kalorier och det är ju superbra. Men fortfarande med för mycket fokus på sina kroppar. Nu vill de bygga upp dem själva istället och bli biffiga/healthy/fitness. De har fortfarande den himla kontrollen men med ett annat mål. Men kontrollen kommer man nog alltid ha om man varit sjuk tror jag, tillviss del iallafall.