Något jag har insett och som jag tycker det pratas om för lite är ätstörningar. Jag är ett typsikt exempel. Jag är sjuk i anorexi. När jag var som smalast syntes det att jag inte var frisk. Folk började fråga min pappa på jobbet hur jag mådde, och jag fick ständigt komentarer att jag skulle äta mer (får det fortfarande..!). Jag hade så dåliga värden (hjärta, lever, bmi osv..) att jag som ni vet blev akutinlagd i tre månader. Det är den synen folk har av anorektiker, smala som skelett och som blir inlagda. När jag pratar med kompisar om min ätstörning så frågar dom "när jag fick den". Det är egentligen helt omöjligt att svara på, men dom ätstörda tankarna har funnits i ett par år iallafall. Ofta får jag kommentarer då men; "aha men du åt ju när du var med oss för ett år sedan typ". Eh, ja det kanske jag gjorde. Men vet ni, den salladen kanske var det ända jag åt den dagen. Eller att jag ställde klockan på 6 för att hinna ta en pw innan jag skulle gå till stallet och vara där i 3h och röra på mig. 

 

Det finns tusen olika sorters ätstörningar. Jag kan lova er, att man gör allt för att verka "normal" ut i det sista inför sina vänner. För mig har ändå "folk sett" att jag varit sjuk. Dom allra flesta som har en ätstörning är faktiskt normalviktiga. Bara för att någon äter framför dig/inte ser sjuk ut betyder det inte att den inte är det. Att personen kanske inte äter något mer under dagen, tränar, spyr, hetsäter, räknar kalorier och har ångest syns inte alltid. Tänk på det. Ätstörningar är något man ska ta på största allvar. I anorexin är dödligheten 16% och då kan man jämföra mot exempelvis bröstcancer där dödligheten är 13,7%. 

Det jag ville komma fram till är iallafall att media tar bara fram skräckexmpel på ätstörningar (oftast anorexi) och jag tror att det är den bilden dom flesta människor har av ätstörningar generellt. Men vem som helst kan vara drabbad, det behöver verkligen inte synas, det är ju trots allt en psykisk sjukdom.